Ana səhifə

Rymdutforskning


Yüklə 84.18 Kb.
tarix22.06.2016
ölçüsü84.18 Kb.

Tallåsskolan

Fysik



Rymdutforskning

Innehållsförteckning


Rymdutforskning 1

Innehållsförteckning 2

Inledning 3

Problemformulering 4

Rymdens fysik 5

Himlakroppars gravitation 5

Människan i rymden 5

Rymdfarkoster, sonder och artificiella satelliter 6

Avfärd och återinträde 6

Gravitationsassist 6

Artificiella satelliter 7

Historia 7



Astronomins och raketens utveckling 8

Rymdprogram 8



Satelliter 8

Månutforskning 9

Bemannade satelliter 9

USSR Vostok och US Mercury 9

USSR Voskhod och US Gemini 10

USSR Soyuz och US Apollo 10



Bemannad månutforskning 11

Apollo 11 11

Apollo 12 11

Senare Apollo-program 12



Utforskning av solsystemet 12

Merkurius 13

Venus 13

Mars 13


Jupiter 14

Saturnus 14

Uranus 14

Neptunus 15

Pluto 15

Jupiters måne Europa 15

Asteroider och kometer 16

Vetenskapliga satelliter 16

Applikationssatelliter 17

Rymdstationer 17



USSR Salyut 17

USSR Mir 18

US Skylab 18

International Space Station 18

Vad är vikten av rymdutforskningen? 20

Sammanfattning 20

Källförteckning 21





Inledning


Människan har alltid velat utforska sin omvärld. Under människans tidiga historia utforskades nya kontinenter och platser på jorden, men med tiden kom världens horisonter att utvidgas. Man började tidigt utveckla en vilja att även utforska rymden, världen utanför jorden. Månen blev det första målet att utforska, varefter utforskandets horisonter utvidgades till hela solsystemet, som numera har utforskats av många rymdfarkoster. Målet är emellertid ännu inte nått; i framtiden kommer horisonterna att utvidgas ytterligare i människans utforskning av universum.

Problemformulering

Hur har utforskningen av solsystemet och den interstellära rymden gått till under 1900-talet, hur kommer rymdutforskningen att utvecklas och vad kommer den att innefatta i framtiden och vad är vikten av rymdutforskningen?


Rymdens fysik


Rymden mellan alla himlakroppar i universum betraktas generellt sett som helt tom, det vill säga att det råder vakuum i rymden. Rymden innehåller emellertid mindre mängder gaser av främst väte och mindre meteoroider. Även ultraviolett strålning, synligt ljus och infraröd strålning från stjärnor existerar, samt kosmisk bakgrundsstrålning.

Himlakroppars gravitation


De flesta rymdfarkoster finns kring himlakroppar, varav en majoritet kring jorden. Därför är rymdförhållandena kring himlakroppar särskilt intressanta beträffande rymdfärder.

Den första fundamentala kraften i naturen, gravitationen, är attraktionen mellan all materia. Det är således gravitationen som resulterat i bildandet av alla universums himlakroppar, genom att dra ihop materia. Gravitationens kraft mellan två kroppar står i proportion till produkterna av massorna och till det inverterade värdet av avståndet i kvadrat, enligt formeln



där f är kraften, m1 är massan för kropp 1, m2 massan för kropp 2 och r avståndet (radien) mellan kropparnas tyngdpunkter. Detta innebär att stora objekt, som planeter, har hög gravitation. Detta innebär också att gravitationen avtar ju längre ifrån varandra kropparna är, men att gravitationen aldrig helt upphör, hur lång ifrån varandra två kroppar än är.


Människan i rymden


Organismer som utvecklats på jorden, däribland människan, kan inte överleva oskyddade i rymden. Människan är anpassad för ett yttre lufttryck, varför rymdens vakuum kan förstöra en människokropp med dekomprimering. Rymden innehåller heller ingen luft, varför en människa inte kan andas. Vidare skulle en oskyddad människa utsättas för ytterst farlig strålning, i synnerhet från närliggande stjärnor, som solen.

Då människan är anpassad för en tyngdkraft (jordens gravitation) på ungefär 9,82 N/kg har även rymdens tyngdlöshet en negativ påverkan på rörelseapparaten, som vid tyngdlöshet adapterar sig till den nya, mindre krävande, miljön. Benskörhet och muskelsvaghet är vanliga symptom efter längre vistelser i rymden.

Människor kan skyddas från alla faktorer förutom tyngdlöshet med hjälp av rymdfarkoster eller rymddräkter som håller samma lufttryck, temperatur, luftfuktighet och syrgaskoncentration som vid jordens havsyta samt skyddar från måttliga mängder strålning. På grund av dessa farkosters och dräkters oförmåga att filtrera bort alltför intensiv strålning måste dock rymduppdrag också noggrant planeras för att undvika de alltför intensiva strålningsbälten som kan finnas runt jorden.

För framtida längre rymduppdrag kan rymdfarkoster och rymddräkter utrustas med speciella sköldar som även skyddar mot mer intensiv strålning, solprotuberanser och så kallade ”flares”. Dessutom kan effekterna av viktlöshet eventuellt reduceras genom att rotera cylinderformade rymdfarkoster runt sin egen axel. Eftersom materia alltid vill bibehålla aktuell riktning och hastighet och då en sådan cirkulär rotation tvingar materien att ständigt byta riktning inåt, resulterar detta i att rymdfarkostens materiainnehåll pressas utåt mot kanterna (kallas ”centrifugalkraft”), vilket skapar en artificiell tyngdkraft.


Rymdfarkoster, sonder och artificiella satelliter


De två vanligaste rymdfarkosterna är traditionella rymdfarkoster och rymdfärjor. Både traditionella rymdfarkoster och rymdfärjor skjuts upp av raketmotorer. Traditionella rymdfarkoster är cylinderformade och landar oftast i havet efter återinträdet i atmosfären, medan rymdfärjor är flygplansformade och kan landa själva på en vanlig landningsbana.

Avfärd och återinträde


Rymdfarkoster avfyras oftast med raketmotorer som ger upphov till en högtrycksgas som pressar mot marken, och då marken inte kan förflytta sig nedåt, tvingas farkosten istället att förflytta sig uppåt. Farkoster avfyras från speciella ramper och processen kontrolleras grundligt av närvarande ingenjörspersonal.

Det används främst två typer av raketmotorer för uppskjutning av olika sorters rymdfarkoster: fastbränsleraketer och vätskebränsleraketer. Fastbränsleraketer använder kemikalier för att skapa högtrycksgaser, medan vätskebränsleraketer använder flytande bränsle och syrgas för att skapa brinnande högtrycksgaser. De flesta tidiga raketuppskjutningar använde flera steg av bränslemotorer. När allt bränsle används i en raket, släppte den från huvudraketen för att ge plats åt raketen ovan.

När en rymdfarkost återinträder i jordens atmosfär, för att landa på jorden, utsätts den för friktion i luften som resulterar i väldigt hög värmeutveckling. Farkoster kan skyddas från denna värme genom att applicera värmeplattor på skrovet. Utan värmeplattor skulle farkoster brinna upp, likt meteorer. Värmeplattor är oftast gjorda av metaller, plast och keramiska material.

Traditionella rymdfarkoster landar antingen i havet för att minska nedslagskraften eller använder sig av fallskärmar för att bromsa in hastigheten för att sedan kunna mjuklanda på fast mark. Rymdfärjor landar istället på en vanlig landningsbana, vilket både är bekvämare och gör att rymdfärjan kan återanvändas betydligt fler gånger.


Gravitationsassist


För färder inom solsystemet används oftast metoden gravitationsassist för att navigera bemannade farkoster eller sonder. Detta innebär att farkosten åker nära förbi planeter och andra himlakroppar för att använda deras gravitation till att ändra sin egen riktning och hastighet. Denna metod gör att man slipper använda bränsle för att ändra riktning och hastighet på farkosten i rymden, men istället blir man beroende av planeternas aktuella positioner i sina banor för att få färden korrekt. Metoden är således kostnadseffektiv men inte allmängiltig.

Svängvinkeln och hastighetsökningen är funktioner av avståndet. Ju närmare farkosten kommer himlakroppen, desto högre blir svängvinkeln åt himlakroppens riktning och desto högre blir accelerationen. Eftersom energi tas från himlakroppens rörelseenergi till farkostens rörelseenergi innebär metoden även att planeternas banor, teoretiskt sett, minskar. Minskningen är emellertid försumbar.


Artificiella satelliter


Rymdfarkoster som ska ligga i omloppsbana runt jorden kallas artificiella satelliter. Jordens gravitation försöker ständigt att dra till sig (relativt sett: dra ned) objekt i närheten, varför en stillastående satellit ovanför jordens atmosfär skulle fall ned. För att kunna ha en satellit ovanför atmosfären, utan att den faller ned, måste det ständigt röra sig. Eftersom materia ständigt vill bibehålla aktuell riktning så kommer satelliten att försöka fortsätta rakt fram. Detta gör att satelliten försöker åka från jorden, och om denna kraft motsvarar jordens gravitation kommer satelliten att få en konstant hastighet i en bana runt jorden, där den varken dras ned mot jorden eller flyger iväg från jorden. Denna balans finns i alla solsystem (planeter i banor kring stjärnor) och i alla övriga naturliga satellitsystem (månar i banor kring planeter etc.).

En annan viktig faktor är eventuellt luftmotstånd. Om satelliten har en så pass låg altitud att dess bana går igenom atmosfären kommer hastigheten att bromsas in, varefter gravitationen kommer att övervinna satellitens tröghet och dra ned den.

En satellitbana är cirkulär eller elliptisk och har en bestämd inklinationsvinkel. Inklinationsvinkeln är vinkeln mellan satellitens bana och ekvatorns bana. En cirkulär bana kan beskrivas med två parametrar: altitud och inklinationsvinkel. En elliptisk bana måste däremot beskrivas med tre parametrar: perigealtitud, apogealtitud och inklinationsvinkel, där perigealtitud är lägsta altituden i banan och apogealtitud är högsta altituden i banan. Hastigheten som krävs för att kompensera gravitationen är högre vid lägre altituder, då gravitationen är högre ju närmare satelliten befinner sig himlakroppen. Således är hastigheten högst vid perigealtituden och lägst vid apogealtituden i elliptiska banor.

Satellitbanor med inklinationsvinkeln 0 (går över ekvatorn) kallas ekvatorialbanor, medan satellitbanor med inklinationsvinkeln ±90 (går över polerna) kallas polärbanor. Satelliter i polärbanor är speciellt användbara då en satellit i en sådan bana kan täcka hela jorden, eftersom satelliten täcker hela jorden på höjddimensionen och jorden roterar hela breddimensionen.

En satellit i cirkulär bana kan bibehålla en position ovanför en specifik punkt på jordytan om altituden är 35 800 km. Då har satelliten precis den hastighet och sträcka som krävs för att rotera lika snabbt som jorden vid vattenytans nivå. En sådan bana kallas för en geosynkroniserad bana. De flesta kommunikationssatelliter har sådana banor.

Historia


Människan har alltid önskat utforska rymden. De tidigaste texter som påvisar denna önskan är babyloniska och mer än 6 000 år gamla. Genom historien har många litterära texter skrivits om rymdfärder. Bland de mest kända författarna finns den franska filosofen Voltaire (1694-1778) som skrev ”Micromégas” om invånare på saturnus, och den franske science fiction-författaren Jules Verne (1828-1905) som skrev ”Från Jorden till månen” i vilken han beskrev en detaljerad färd till månen.

Rymdutveckling är beroende av många olika vetenskaper, bland andra kemi, fysik, astronomi, meteorologi och matematik. Under hela människans utveckling har dessa vetenskaper utvecklats, varför grunderna för rymdutforskningen lagts under hela människans historia. Det var emellertid inte förrens på 1900-talet som förståelsen av rymden blivit tillräckligt omfattande och tekniken tillräckligt avancerad för att rymdfärder skulle kunna bli verklighet.


Astronomins och raketens utveckling


Under 600-talet f.Kr. kom de grekiska filosoferna Thales och Pythagoras fram till slutsatsen att jorden är ett klot och på 300-talet f.Kr. antog astronomen Aristarchus of Samos att jorden går i omloppsbana runt solen. På 200-talet f.Kr. utvecklade Ptolemy of Alexandria den geocentriska världsbilden, i vilken jorden var i solsystemets centrum. Denna världsbild korrigerades dock på 1200-talet då Nicolaus Copernicus utvecklade den heliocentriska världsbilden, i vilken solen är solsystemets centrum. Samtidigt utvecklades den mekaniska fysiken och man fick även alltmer insikt om himlakroppars rörelser.

På 1700-talet utvecklades fysiken ytterligare av Sir Isaac Newton, en av de största utvecklarna av modern fysik. Newton utvecklade den mekaniska fysiken och gjorde stora framsteg beträffande förståelsen av gravitation och andra krafter. Dessa kunskaper är grundläggande inom modern mekanisk fysik och således även inom rymdutvecklingen.

Enkla raketer användes i Kina redan på 1200-talet f.Kr. som skydd mot Mongolerna. Genom historien har raketer utvecklats som vapen i försvars- och attacksyfte. 1804 började den brittiska armén använda raketer med en räckvidd på 1 860 meter.

År 1926 lyckades den amerikanske forskaren professor Robert Goddard på Clark College (numera Clark University) att avfyra den första vätskebränsleraketen, vilket ökade intresset av rymdfärder. Andra världskriget påskyndade ytterliga utvecklingen av suborbitala raketer för försvarssyften. USA, USSR (Union of Soviet Socialist Republics; Sovjetunionen), Storbritannien och Tyskland var de främsta makterna som utvecklade raketer under kriget. Den mest effektiva raketen var V-2, utvecklad av Tyskland.


Rymdprogram


Efter andra världskriget kom USA och USSR, som de enda nationerna med modern rymdteknik, att påbörja ambitiösa rymdprogram. Dessa ambitioner kom så småningom under det kalla kriget att utvecklas till en tävling mellan de då enda supermakterna om vilken nation som skulle bli först med en människa på månen. Rymdutvecklingen påskyndades således, men inte enbart av vetenskapliga skäl och i applikationssyfte, utan främst av politiska skäl. Forskarna fick emellertid ändå, som en bonus, en chans att utveckla vetenskapen. De första rymdprogrammen var satellitprogram för att utforska tekniken, sedan följde ”rymdkapplöpningen” att sätta en människa på månen och sedan kom satelliter i vetenskapligt syfte och applikationssyfte samt rymdfärder för att utforska solsystemet.

Satelliter


Den första artificiella satelliten i omloppsbana runt jorden var Sputnik 1 som skickades upp av USSR den 4 oktober 1957. Sputnik 1 var en ”Sputnik Zemil” (”resekompanjon av världen”), vilket var USSR:s beteckning för en artificiell satellit. Sputnik 1 var ett aluminiumklot med diametern 58 cm och massan 83 kg. Banan var elliptisk med en perigealtitud på 227 km och en apogealtitud på 946 km vilket gav en omloppstid på 96,2 minuter. Sputnik 1 behöll sin bana i 57 dagar, under 21 av vilka dess instrument mätte kosmisk strålning, meteoroider samt den övre atmosfärens densitet och temperatur. Efter den 57:e dagen återinträdde Sputnik 1 i atmosfären och brann upp av friktionsvärmen.

Den 3 november 1957 sköt USSR upp den andra artificiella satelliten i omloppsbana, Sputnik 2, med hunden Laika ombord. Färden var den första som resulterade i biomedicinsk information i rymden. Efter 161 dagar återinträdde Sputnik 2 i atmosfären och brann upp.

Den 31 januari 1958 sköt USA upp sin första artificiella satellit, Explorer 1, från Cape Canaveral (hette Cape Kennedy 1963-1973). Explorer 1 var en cylinder med diametern 15 cm, längden 203 cm och massan 14 kg. Explorer 1 behöll sin bana i 112 dagar, under vilka dess instrument mätte kosmisk strålning och mikrometeoroider. Explorer 1:s mätningar ledde även till upptäckten av Van Allen-bältena. Explorer 1 följdes av USA:s andra satellit, Vanguard 2, som sköts upp den 17 mars 1958. Vanguard 2 kunde med hjälp av solceller sända data i mer än sex år. Efter noggranna beräkningar av dess bana kunde man även fastställa att jorden inte är ett perfekt klot, utan avlång på bredden.

Vanguard 2 följdes av USA:s tredje artificiella satellit, Explorer 3, uppskjuten den 26 mars 1958 och Sputnik 2 följdes av USSR:s Sputnik 3 som sköts upp den 15 maj samma år. Sputnik 3 mätte solstrålning, kosmisk strålning, magnetiska fält och övriga rymdfenomen innan den tappade sin bana i april 1960. I oktober 1958 bildades National Aeronautics and Space Administration (NASA) i USA, som i framtiden skulle sköta alla nationens rymdprogram.


Månutforskning


Eftersom månen är den närmaste himlakroppen från jorden blev den naturligt rymdutforskningens första mål. De första försöken att med obemannade rymdfarkoster nå månen inleddes av både USSR och USA år 1958. De första försöken misslyckades hos båda parter. Det första lyckade projektet var USSR:s Luna 3-farkost, uppskjuten den 4 oktober 1959, som tog de första bilderna av månens baksida. Ett annat lyckat uppdrag var USA:s Ranger 7-farkost, uppskjuten den 28 juli 1964, som sände 4 316 TV-bilder innan den kraschlandade på månens yta. Även Ranger 8 och 9 var framgångsrika projekt.

Den första lyckade mjuklandningen på månens yta utfördes av USSR:s Luna 9, uppskjuten den 31 januari 1966. I maj samma år mjuklandade även USA:s Surveyor 1 och sände tillbaka 11 150 fotografier till jorden. Surveyor 1 följdes av ett flertal liknande uppdrag. Surveyor 3 analyserade material från månytan med en videokamera och Surveyor 5 utförde kemiska analyser på plats på månen av material funna på ytan. Under åren 1966-1967 skickade USA iväg fem stycken Lunar Orbiter-farkoster som gick till omloppsbanor kring månen. Dessa satelliter tog tusentals fotografier, som sedan användes av NASA för att bestämma landningsplatser åt det kommande Apollo-projektet.

Den 12 september 1970 skickade USSR iväg Luna 16 som mjuklandade på månen och tog med sig 113 g ytmaterial tillbaka till jorden. Den 10 november samma år skickade USSR iväg Luna 17 som landade på månen och satte ned ett fjärrstyrt månfordon, Lunokhod 1, som under 321 dagar fjärrstyrdes från jorden och samlade in TV-bilder och annan data. Sammanlagt färdades Lunokhod 110,5 km på månytan. Tre år senare upprepades projektet med Luna 21 som satte ned Lunokhod 2 på månen.

Bemannade satelliter


Efter de första lyckade artificiella satelliterna var både USA och USSR ivriga att placera människor i satelliter i omlopp runt jorden, för att få ett försprång i ”rymdkapplöpningen” mellan de båda nationerna.

USSR Vostok och US Mercury


Den 12 april 1961 blev USSR först med att skicka en ut en man i rymden, kosmonaut Yury A. Gagarin, som åkte ett varv runt jorden i Vostok 1. Banan var elliptisk med en perigealtitud på 180 km och en apogealtitud på 327 km. Färden varade i 1 timma och 48 minuter, varefter han landade levande i Sibirien. Inom två år hade USSR genomfört ytterligare fem Vostok-uppdrag. Vostok 6:s lyfte den 16 juni 1963. Kapten var Valentina Tereshkova som därmed blev den första kvinnan i rymden.

USA:s motsvarighet till Vostok var Mercury; ett program som också syftade till att få ut människor i rymden. Den 5 maj 1961 lyfte Freedom 7 med kommendörkapten Alan B. Shepard, Jr., som blev den förste amerikanen i rymden. Färden var suborbital och varade i 15 minuter. Den 20 februari 1962 blev löjtnant John H. Glenn, Jr. den förste amerikanen att gå i omloppsbana runt jorden.


USSR Voskhod och US Gemini


USSR Vostok följdes av Voskhod och US Mercury följdes av Gemini. Voskhod-farkosterna hade utvecklats så att uppemot tre kosmonauter kunde åka i dem. Den 12 oktober 1964 sköts Voskhod 1 upp med kosmonauterna Vladimir M. Komarov, Boris B. Yegorov och Konstantin P. Feoktistov som åkte 15 varv runt jorden. Den 18 mars 1965 sköts Voskhod 2 upp med kosmonauterna Pavel I. Belyayev och Aleksei A. Leonov som åkte 17 varv runt jorden. Under resan utförde Leonov den första s.k. ”rymdpromenaden” (ExtraVehicular Activity, EVA), när han lämnade farkosten och flög ut i rymden skyddad av en rymddräckt.

Det amerikanska Gemini-projektet var officiellt menat för att utveckla den teknik som krävdes för att skicka en människa till månen. President John F. Kennedy hade startar apollo-programmet som skulle skicka en människa till månen och få tillbaka honom levande. Kennedy hade också sagt att detta skulle vara klart innan slutet av decenniet (1960-talet). Orsaken var att USA ville hinna före USSR. Ett flertal Gemini-uppdrag utfördes; på Gemini 4-uppdraget blev Edvard H. White den förste amerikanen att utföra en EVA.


USSR Soyuz och US Apollo


USSR:s rymdprogram ersattes av Soyuz och USA:s av Apollo. Den 23 april 1967 sköts USSR:s nya Soyuz-farkost upp med kosmonauten Komarov. Soyuz var en uppgradering av Voskhod och hade även ett mindre separat arbetsutrymme. Uppdraget hade genomförts lyckat, men när Komarov skulle landa trasslade emellertid linorna till fallskärmen ihop sig, varför han kraschlandade och omkom. Efter nästan två års väntan på att återuppta rymdprogrammet efter olyckan sköt USSR upp en obemannad farkost runt månen, Zond, med kameror och biologiska material. Den 3 oktober 1968 flög kosmonaut Georgi T. Beregovoi 60 varv runt jorden i Soyuz 3, som sedan följdes av Soyuz 4 och 5 som framgångsrikt dockade i omloppsbana i januari 1969. Ytterligare ett antal Soyuz-uppdrag utfördes lyckat.

Samtidigt hade även USA olycka med sitt rymdprogram. Den 27 januari testades den nya Apollo 1-raketen på Cape Kennedy av Virgil I. Grissom, White och Roger B. Chaffee. Raketen var låst och innehöll koncentrerad syrgas, vilket ledde till en ökad risk för brand. Olyckligtvis kom en gnista att uppstå, vilket resulterade i brand och alla tre ombord omkom. Apollo-programmet sköts som en följd av olyckan upp ett år för att designen på Apollo-farkosterna skulle ses över.

Den 11 oktober 1968 sköts den omarbetade Apollo 7-raketen iväg med astronauterna Walter M. Schirra Jr., R. Walter Cunningham och Donn F. Eisele. De åkte 163 varv runt jorden, under vilka de fotograferade och testade farkostens prestanda. Den 21 december 1968 tog USA ett steg framåt då Apollo 8 åkte tio varv runt månen med astronauterna Frank Borman, James A. Lovell och William A. Anders. Ytterligare ett steg framåt togs med Apollo 9, uppskjuten den 3 mars 1969, med astronauterna James A. McDivitt och David R. Scott och civilpersonen Russell L. Schweickart. Besättningen testade att docka månlandningsfarkosten (Apollo Lunar Module, ALM). Apollo 10 förberedde de kommande bemannade månlandningarna ytterligare med astronauterna Thomas P. Stafford, John W. Young och Eugene A. Cernan.

Bemannad månutforskning

Apollo 11


Inom ramarna för Apollo 11-projektet skulle USA försöka att skicka en människa till månen och den 16 juli 1969 äntrade astronauterna löjtnant Michel Collins och Edwin E. (Buzz) Aldrin, Jr. från US Air Force samt civilpersonen Neil A. Armstrong Apollo 11-farkosten. Farkosten bestod av kommandomodul (CM), servicemodul (SM) och månlandningsmodul (LM).

Uppskjutningen lyckades och farkosten flög ett varv runt jorden innan den lämnade omloppsbanan och flög in mot månens motsatta sida. Den 20 juli hade farkosten gått in i omlopp runt månen. Aldrin och Armstrong begav sig till månlandningsmodulen som sedan släpptes ned mot månytan vid Mare Tranquillitatis där den mjuklandade klockan 22.25. Efter några timmar gick Armstrong ut på ytan i sin rymddräkt och blev därmed den första människan på månen. När Armstrong klivit ned på ytan uttalade han den kända meningen:

“That’s one small step for [a] man, one giant leap for mankind.”

Snart gick även Aldrin ned på månytan. De upptäckte effekten av att månens gravitation endast är en sjättedel av jordens då det var väldigt enkelt att hoppa omkring. Sammanlagt spenderade de omkring två timmar på månen, under vilka de fotograferade, samlade in 21 kg månmaterial och satte upp diverse experiment. Bland annat satte de upp ett solvindsexperiment, en laserreflektor och en jordbävningssensor. De satte även upp en amerikansk flagga för att markera den amerikanska segern över Sovjetunionen och kommunicerade med USA:s president, Richard M. Nixon. Hela händelsen direktsändes även via satellit till jordens vanliga kommersiella TV-bolag – till befolkningen.

Armstrong och Aldrin gick sedan tillbaka till månlandningsmodulen och vilade upp sig i flera timmar, varefter de skulle åka tillbaka till och docka vid kommandomodulen och servicemodulen. Efter att de vilat upp sig, lyfte de månlandningsmodulen från månytan; den nedre delen av modulen användes som avfyringsramp. Avfyringen fungerade bra och när de kommit upp till orbitalbanan dockade de vid kommandomodulen. De flög ett varv i omlopp runt månen varefter de slungades iväg mot jorden, gick in i omloppsbana och återinträdde i atmosfären den 24 juli. De landade framgångsrikt i Stilla Havet.

För att reducera risken för biologisk kontamination av eventuella mikroorganismer från månen fick de sitta i karantän i tre veckor. Eftersom det inte finns något liv alls på månen, kunde de emellertid efter de tre veckorna återvända friska till sina hem. År 1971 blev Armstrong utnämnd till professor inom rymdteknik vid University of Cincinnati.


Apollo 12


Succén med Apollo 11 skulle fortsätta med Apollo 12. Apollo 12-farkosten hade många förbättringar jämfört med Apollo 11, bland annat beträffande månlandningsmodulen. Apollo 12 sköts upp den 14 november 1969 med astronauterna Pete Conrad, Richard F. Gordon och Alan L. Bean från US Navy. Efter att ha lagt sig i omlopp runt månen begav sig Conrad och Bean till månlandningsmodulen som släpptes ned och mjuklandade norr om Riphaeusbergen, 180 m från Surveyor 3:s nedslagsplats två år tidigare.

De utforskade månytan i totalt åtta timmar i två omgångar. De fotograferade, satte upp ytterligare vetenskapliga experiment, tog ytterligare prover av månsten och hämtade tillbaka vissa delar av Surveyor 3. Dessa delar skulle man analysera på jorden för att studera hur utrustningen påverkats efter en längre tid på månen. Hemfärden lyckades och den 24 november landade de i Stilla Havet. Väl hemma fick de av säkerhetsskäl sitta i karantän i 17 dagar.


Senare Apollo-program


Apollo 13 var tänkt att landa på ännu svårare terräng än Apollo 11 och 12. Farkosten sköts upp den 11 april 1970 med veteranastronauten Lovell och civilpersonerna Fred W. Haise, Jr. och John L. Swigert, Jr. Vid färden till månen sprack dock en syrgastank, varför de tvingades att slunga sig förbi månen och tillbaka till jorden. Den 17 april landade de i Stilla Havet.

Apollo 14 fick ta över Apollo 13-uppdraget. Farkosten sköts upp den 13 januari 1917 med veteranastronauten Shepard som blivit befordrad till kapten, Edgar D. Mitchell från US Navy och Stuart A. Roosa från US Air Force. Vid månen släpptes månlandningsmodulen ned med Shepard och Mitchell som mjuklandade på månen vid området Fra Mauro. De befann sig på månytan i omkring nio timmar under vilka de utförde vissa vetenskapliga experiment och samlade in 43 kg av vad som troddes vara några av de allra äldsta stenarna på månen. Sedan sköt de upp sig och dockade lyckat med kommandomodulen, varefter de begav sig tillbaka till jorden och landade i Stilla Havet den 9 februari 1971.

Apollo 15 sköts upp den 26 juli 1971 med veteranastronauten Scott, löjtnant James B. Irwin och major Alfred M. Worden från US Air Force. Scott och Irwin släpptes ned till månytan vid området Mare Imbrium. De stannade på månen i 66 timmar. Under 18 timmar och 37 minuter utforskade de området i en elektriskt fyrhjulsdriven månbil. De samlade även in 91 kg av vad som troddes vara stoft kvar sedan månens formation, omkring 4,6 miljarder år gammalt. På vägen tillbaka till jorden utförde Worden en 16 minuter lång EVA 315 400 km från jorden. Avståndet från jorden var rekord för en EVA.

Den 16 april 1972 sköts Apollo 16 iväg med veteranastronauten Young, Charles Moss Duke, Jr. och Thomas Kenneth Mattingly. Young och Duke gick ned till månytan den 20 april där de stannade i omkring 20 timmar. De satte upp vetenskapliga experiment med el från en mindre kärnenergianläggning, utforskade området i en månbil och samlade in månsten.

Apollo-projektet avslutades med Apollo 17 som sköts upp den 6 december 1972 med veteranastronauten Cernan, kommendörkapten Ronald E. Evans och geologen Harrison H. Schmitt. Detta var första gången en civil vetenskapsman varit på månen; att låta riktiga vetenskapsmän analysera himlakroppar på plats istället för militära officerare ansåg många vara att föredra.

Utforskning av solsystemet


Efter ”rymdkapplöpningen” till månen lades de stora nationella satsningarna ned, men vetenskapsmännen fortsatte ändå att utforska solsystemet; efter jordens måne var solsystemets övriga planeter aktuella: Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Hittills har rymdfarkoster flugit förbi alla planeter förutom Pluto samt landat på Mars och Venus.

Merkurius


I oktober 1973 skickades den amerikanska rymdfarkosten Mariner 10 mot det inre solsystemet. Mariner 10 använde Venus gravitation för att slunga in sig i en bana runt solen. I mars 1974 kom farkosten 692 km från Merkurius och tog de första bilderna planeten. I september samma år upptäckte farkosten ett fullständigt oväntat magnetfält kring planeten, och år 1975 åkte Mariner 10 förbi Merkurius för sista gången och tog bilder från en altitud av 317 km.

Venus


USSR var först med ett utförligt utforskningsprogram för Venus: Venera. I augusti 1970 sköts Venera 7 upp på väg mot Venus. Farkosten gick ned en bit i Venus atmosfär och kunde sända temperaturdata i 23 minuter innan den förstördes. År 1972 skickades Venera 8 iväg mot planeten, genomträngde atmosfären och gjorde en lyckad mjuklandning. På Venus analyserade Mariner 8 ytmaterial. I oktober 1975 skickades Venera 9 och 10 iväg mot planeten. Farkosterna släppte ned sonder som under en timme kunde sända de första bilderna på planetens yta, vilken inte är synlig ovan dess atmosfär. År 1978 skickade USSR iväg farkosterna Venera 11 och 12 som också skickade ned sonder. Sonderna kunde uppmäta ett atmosfärtryck på 88 atmosfärer och en temperatur på 460°C.

Den 1 mars 1982 landade Venera 13 på Venus och den 5 mars landade Venera 14. Farkosterna fotograferade och analyserade både atmosfär och markstoff. Resultatet sändes sedan tillbaka till jorden. Den 10 oktober 1983 skickades Venera 15 iväg i omloppsbana runt Venus, och den 14 oktober skickades Venera 16 iväg. De båda farkosterna sände tillbaka de första radarbilderna på planeten. I juni 1985 skickades Vegas 1 och 2 iväg som sände ned fyra sonder för att ytterligare undersöka Venus atmosfär.

USA arbetade med liknande projekt. Satelliten Pioneer Venus 1 sköts upp den 20 maj 1978 och Pioneer Venus 2, bestående av fem atmosfärsonder, sköts upp den 8 augusti. Båda farkosterna kom fram i december samma år. Satelliten kartlade nästan hela planeten och sonderna analyserade atmosfären.

Mars


Under 1800-talet utvecklades spekulationer om huruvida det fanns intelligent liv på Mars. 1877 påstod nämligen den italienska astronomen Giovanni Schiaparelli att han observerat artificiella kanaler på planeten. Tidigt insåg man att det inte fanns något liv på Mars, men huruvida det har funnits primitivare organismer på planeten tidigare är ännu okänt.

År 1964 skickade USA iväg Mariner 4 mot Mars, som sände tillbaka de första bilderna på den röda planeten och dessa följdes av bilder från Mariner 6 och 7 år 1969. Den första farkosten att gå i omloppsbana runt Mars var Mariner 9 som skickades iväg i maj 1971. Farkosten gick i omlopp kring planeten mellan november 1971 och oktober 1972. Uppdraget resulterade i fotografier på Mars som räckte till en nästan fullständig karta. Även Mars två månar, Phobos och Deimos, fotograferades.

I augusti 1975 skickade USA iväg Viking 1 och i september Viking 2 mot Mars. Farkosterna släppte ned sonder som studerade atmosfären och hade även med sig kemisk organismupptäckande utrustning samt två färg-TV-kameror. Att det inte fanns något synligt liv på Mars yta hade man tidigt insett, men man var ändå osäker på om det fanns mikroorganismer på eller strax under ytan. Resultaten från de organismupptäckande apparaterna föreföll emellertid negativa.

1995 skickade USA iväg satelliten Mars Global Surveyor som i april 1999 började kartlägga planeten. Den var utrustad med laser-altimetrar med vilka den kunde skapa en topografisk karta som samma år presenterades av NASA. Man såg att den norra hemisfären var lägre än den södra hemisfären, vilket kan bero på att den tryckts ned av någon typ av hav för länge sedan. 1997 skickade USA upp Mars Pathfinder Lander som landade på planetytan och släppte iväg robotbilen Sojourner vid området Ares Vallis. Roboten undersökte området och samlade ihop stenar för undersökning. 1999 skickades Mars Climate Orbiter och Mars Polar Lander iväg för att studera klimatet respektive polområdena på Mars. Dessvärre tappade man kontakten med båda farkosterna.

Att det inte fanns några större djur eller växter på Mars såg man när man fick de första bilderna på den karga och röda planeten. Dessutom var atmosfär och klimat alltför ogästvänliga och inga tecken på organismer eller vatten påträffades. Däremot är det möjligt att det funnits mikroorganismer på Mars för länge sedan när klimatet var annorlunda och atmosfären hade en annan kemisk sammansättning. Det kan även ha funnits flytande vatten som organismerna levt i, som idag i sådana fall är fryst under ytan. NASA har föreslagit en bemannad expedition till Mars för att undersöka planeten noggrannare någon gång under tidigt 2000-tal.

Jupiter


År 1972 skickade USA iväg Pioneer 10 mot Jupiter, solsystemets största planet. Farkosten flög förbi planeten och sände tillbaka de första bilderna på den i december 1973 från en altitud av 130 400 km. Farkosten styrdes sedan ut till den interstellära rymden. Detta var första gången som en rymdfarkost lämnat vårt solsystem. Samma år skickades efterföljaren Pioneer 11 iväg. Farkosten flög förbi Jupiter i december 1974 och fotograferade från en altitud av 46 700 km.

Den 5 september 1977 skickade USA iväg den helt nya farkosten Voyager 1 mot Jupiter. Farkosten flög förbi planeten den 5 mars 1979 och tog fotografier och utförde andra mätningar från en altitud av 277 738 km. Den 20 augusti 1977 hade den också helt nya Voyager 2 skickats iväg. Voyager 2 flög förbi Jupiter den 9 juli 1979 och från en altitud av 650 436 km tog farkosten fotografier och utförde andra mätningar. Alla bilder och resultat sändes tillbaka till jorden. Voyager-farkosterna upptäckte vid Jupiter tre nya månar och upptäckte också att planeten har partikelringar i omloppsbana samt att månen Io har aktiva vulkaner.


Saturnus


I september 1979 flög Pioneer 11 förbi Saturnus och tog de första bilderna på planeten. Voyager 1 passerade planeten den 12 november 1980 och tog fotografier samt utförde andra mätningar från en altitud av 126 090 km. Voyager 2 flög förbi Saturnus den 26 augusti 1981 och fotograferade och mätte från en altitud av 100 751 km. Voyager-farkosterna upptäckte tre nya månar vid Saturnus.

Uranus


Medan Voyager 1 lämnade solsystemet fortsatte Voyager 2 mot Uranus och flög förbi planeten den 24 januari 1986. Voyager 2 fotograferade och utförde andra mätningar och analyser från en altitud av 80 533 km. Voyager 2 upptäckte fyra nya ringar och tio nya månar kring Uranus. Farkosten kom även väldigt nära månen Miranda, som den också fotograferade.

Neptunus


Efter att ha flugit förbi Uranus fortsatte Voyager 3 mot Neptunus, som den flög förbi den 25 augusti 1989. Farkosten fotograferade och analyserade planeten och skickade tillbaka data till jorden från en altitud av 4 457 km. Voyager 2 upptäckte sex nya månar kring Neptunus.

Efter att ha åkt förbi Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus lämnade även Voyager 2 solsystemet och flög ut i den interstellära rymden. Voyager 1 har en hastighet av 3,5 AU/år och Voyager 2 har en hastighet av 3,13 AU/år. Voyager 2 har emellertid inte slutfört alla uppdrag än; numera är farkosten dedicerad uppdraget ”Voyager Interstellar Mission”, som går ut på att farkosten ska försöka lokalisera solsystemets heliopaus (gränsen där solvindens intensitet blir lägre än den kosmiska bakgrundsstrålningen; solsystemets yttersta gräns, utanför vilken inga tecken på en närbelägen stjärna finns).


Pluto


Till skillnad från de övriga planeterna i solsystemet upptäcktes Pluto väldigt sent, inte förrens på 1900-talet. År 1905 upptäckte den amerikanska astronomen Percival Lowell anomalier i Uranus bana runt solen, vilket sannolikt orsakades av en okänd, yttre, himlakropps gravitation. Inte förrens år 1930 kunde dock Plutos existens bekräftas av astronomen Clyde William Tombaugh på Lowell Observatory. År 1978 upptäckte astronomer även att Pluto hade en måne som senare namngavs Charon. Volymförhållandet mellan Pluto och Charon är emellertid lågt, ungefär 1,92, varför Pluto och Charon närmare kan betraktas som ett binärplanetsystem snarare än en planet med en satellit. Avståndet mellan Pluto och jorden varierar mellan 28,67 AU och 50,27 AU, varför inte många observationer av planeten kunnat utföras under början och mitten av 1900-talet. Inga rymdfarkoster eller rymdsonder har heller åkt förbi i närheten. Däremot har bilder med god kvalité på Pluto kunnat tas av Hubble Space Telescope under 1990-talet.

Den 9 januari 2006 har NASA planerat att skicka iväg en ny rymdfarkost till Pluto, ”New Horizons”, som kommer att fotografera Pluto och dess måne Charon samt samla in andra data angående bland annat kropparnas geologi och atmosfärer samt söka efter ytterligare satelliter. Farkosten kommer att använda gravitationsassist av Jupiter i mars 2007 för att komma fram till Pluto år 2015 eller 2016. New Horizons kommer att komma 9 600 km från Pluto och som närmast 27 000 km från Charon. Bilderna kommer att ha en upplösning på uppemot 25 m/pixel.


Jupiters måne Europa


Bland månarna i solsystemet är Jupiters måne Europa av stort intresse, då det är möjligt att det finns flytande vatten under dess yta av vatten-is, vilket skulle innebära en möjlig förekomst av organismer.

Europa är Jupiters fjärde största måne, enbart lite mindre än jordens måne och ytan reflekterar ljus fem gånger så bra som jordens måne, vilket gör att den syns väldigt bra. Europa upptäcktes tidigt av astronomerna Galileo Galilei och Simon Marius redan år 1610, men det stora intresset kom först på 1970-talet när astronomen Gerard Kuiper antog att ytan var av is. Hans teori bekräftades senare av Voyager 2 som 1979 tog de första högupplösta bilderna av månen och av rymdfarkosten Galileo som år 1995 studerade den ytterligare. Europas yta innehar enbart ett fåtal kratrar, varför man även kan antaga att ytan är tämligen ung.

Antagandet att det finns flytande vatten under ytan kommer från ett flertal faktorer, bland annat utseendet då ytan liknar de ytor som finns på jordens is-täckta poler. Dessutom verkar det som att de roterande bergplattorna inte har mekanisk direktkontakt med is-ytan, och orsaken till detta kan vara att det finns ett område av flytande vatten mellan plattorna och ytan. Vidare förefaller det som att Europas magnetfält oscillerar, vilket en del forskare anser troligast vara orsakat av ett hav av saltvatten.

NASA planerar att utföra projektet Europa Orbiter, inom ramarna för vilket en farkost ska skickas ut i omloppsbana runt Europa. Europa Orbiter kommer att skickas iväg 2008 och kommer att vara framme vid Jupiter år 2010. Farkosten är tänkt att mäta islagrets tjocklek samt med radar verifiera om det finns flytande vatten under ytan. Europa Orbiter skulle sedan kunna följas av en rymdfarkost som släpper ned en fjärrnavigarande ubåt på Europas yta som sedan smälter sig ned genom isen till det flytande vattenhavet och där påbörjar att sända tillbaka bilder och utföra andra mätningar och experiment.


Asteroider och kometer


Asteroider och kometer har ett högt utforskningsvärde, då dessa himlakroppar antas vara uppbyggda av de tidigaste materialen i vårt solsystem, restprodukter från dess formation, och om vi lär oss mer om dessa lär vi oss mer om vårt solsystems bildande. Dessutom utgör dessa himlakroppar även ett hot mot jorden, då de kan komma i kollisionskurs och orsaka stor förstörelse vid eventuella kollisioner. Således finns även en säkerhetsorsak att utforska dessa himlakroppar, för att kunna utveckla ett effektivt skydd.

European Space Agency (ESA) sände iväg sonden Giotto mot Halleys komet som den flög förbi i mars år 1986 och fotograferade dess kärna från ett avstånd av 600 km. Den 6 februari 1999 skickade NASA iväg Stardust som är tänkt att flyga förbi Comet Wild-2 år 2004 och fånga upp rök efter den som sedan återförs till jorden år 2006. Den 14 april 2000 skickade NASA iväg Near Earth Asteroid Rendezvous (NEAR) som blev den första sonden att sätta sig i omloppsbana kring en asteroid, när den gick in i bana runt 433 Eros. Uppdraget blev framgångsrikt och sonden sände tillbaka 160 000 bilder på asteroiden. När uppdraget var avklarat år 2001 bestämde gruppen på NASA sig för avsluta uppdraget med att försöka landa sonden på asteroiden, vilket lyckades. I februari samma närmade sig NEAR Eros yta och sände tillbaka 100 bilder innan den slutligen mjuklandade. Efter landningen sände den fortfarande tillbaka signaler till jorden, men det är ändå inte säkert att den klarade sig helt oskadad.


Vetenskapliga satelliter


Genom historien har även många direkt vetenskapliga satelliter skickats upp, främst från USA. Dessa satelliter har utforskat den interplanetariska rymden utanför jorden, såväl som den interstellära rymden utanför vårt solsystem. Sådana operationer görs ogärna från jorden, eftersom jordens atmosfär hindrar ljus från rymden att nå jordytan. Sedan 1962 har USA skickat ut ett flertal artificiella satelliter i vetenskapligt syfte. Orbiting Solar Observatories (OSO) har studerat solens ultravioletta ljus och gammastrålning. Orbiting Astronomical Observatories (OAO) har studerat solstrålning och Orbiting Geophysical Observatories (OGO) har studerat förhållandena mellan solen och jorden. Infrared Astronomy Satellite (IRAS) har studerat de yttre delarna av Vintergatan.

1990 skickades Hubble Space Telescope (HST) upp i omloppsbana runt jorden med NASA:s rymdfärja Discovery. HST var det första satellitobservatoriet. Att ha ett teleskop utanför jordens atmosfär resulterar i betydligt skarpare bilder, utan någon förstörande effekt. När HST skulle testas upptäcktes det emellertid att HST:s huvudspegel var defekt. Problemet kunde dock repareras år 1993 av en besättning på rymdfärjan Endeavour som åkt upp till HST. Redan innan felet korrigerades hade man fått väldigt bra bilder från HST, men efter reparationen fick man ännu bättre kvalitet, den kvalitet som var tänkt från början. HST har resulterat i mängder av bra bilder på solsystemets planeter, himlakroppar utanför solsystemet, svarta hål och till och med hela galaxer. Med HST har man även säkrare kunnat fastställa universums ålder. 1994 fick HST även mycket bra bilder på Jupiter när planeten träffades av fragment från kometen Shoemaker-Levy 9.

Juli 1999 sköt NASA upp Chandra X-ray Observatory, som studerade röntgenstrålar från bland annat aktiva galaxkärnor och nebulosor.

Applikationssatelliter


Applikationssatelliter (satelliter med praktiska, icke-vetenskapliga, syften) används bland annat för kommunikation, miljö- och väderstudier och navigation.

Kommunikationssatelliter används för att sända mobiltelefonsamtal, televisionssändningar och trådlös datakommunikation mellan olika platser på jorden. Även kommunikationslänkar till och från rymdfarkoster har lyckats. Dessa satelliter är således ytterst nödvändiga för längre kommunikation på och i närheten av jorden. Miljö- och vädersatelliter används för att förutspå väder och även för att studera jorden. Bland annat kan jordens naturtillgångar och skogsutbredningar studeras och kartläggas.

För navigation har USA utvecklat Global Positioning System (GPS). GPS är ett system bestående av 24 satelliter som anger exakt, tredimensionell, position för mottagardatorn. GPS används på båtar, flygplan och bilar, men eftersom GPS-satelliter endast behöver skicka information, inte mottaga, så kan de tjäna i princip hur många mottagare som helst, varför GPS blir alltmer vanligt, även för privat bruk. I bilar används GPS bland annat till att ange aktuell position och vägangivelser på bilkartor.

Rymdstationer


Rymdstationer är större satelliter i omloppsbana runt jorden, vilka kan hålla permanenta besättningar. På stationer utförs främst vetenskapliga experiment i syfte att utveckla rymdtekniken för att i framtiden kunna utforska rymden längre bort, möjligtvis till och med utanför vårt solsystem, och för att kunna utveckla bättre teknik för applikationssatelliter och andra applikationer i rymden.

USSR Salyut


Den första bemannade rymdstationen var Salyut 1, uppskickad den 19 april 1971 av USSR. Stationen hade massan 18 600 kg. Den 22 april samma år skickades den första besättningen upp i farkosten Soyuz 10 bestående av tre kosmonauter. De dockade men av okänd anledning äntrade de aldrig stationen, utan återvände till jorden. I juni åkte en ny besättning upp i farkosten Soyuz 11 bestående av Georgi T. Dobrovolsky, Vladislav N. Volkov och Viktor I. Patsayev. De dockade och äntrade Salyut 1. Under deras vistelse utfördes ett antal vetenskapliga experiment, i synnerhet biologiska. Dessutom sattes ett nytt tidsrekord för vistelse i rymden på 24 dagar. Under hemfärden uppkom dessvärre en syrgasläcka, och som ett resultat av vilken omkom samtliga kosmonauter.

I april 1973 sköts en ny station upp, Salyut 2. Man tappade emellertid kontrollen över stationen som brast i omloppsbana. Vidare skickade USSR upp Salyut 3 (juni 1974 – januari 1975), Salyut 4 (december 1974 – februari 1977), Salyut 5 (juni 1976 – augusti 1977), Salyut 6 (september 1977 – juli 1982) och Salyut 7 (april 1982; än idag kvar i omloppsbana). Salyut 6 och 7 besöktes även av många internationella besättningsmän. 1984 blev även Svetlanda Savitskaya den första kvinnan att utföra en EVA. En besättningsman på Salyut 6 satte även nytt tidsrekord för rymdvistelse på 185 dagar, vilket utökades av en besättningsman på Salyut 7 till 239 dagar.


USSR Mir


Mir blev USSR:s efterföljare till Salyut. Den nya rymdstationen ansågs vara den första moderna stationen som tillät en permanent besättning. Mir sköts upp den 19 februari 1986, och 1987 blev Yuri Romanento den första kosmonauten som stannat en längre tid, 326 dagar, vilket var ett nytt tidsrekord. Den 12 april 1987 dockades astrofysikmodulen Kvant med Mir. Kvant var utrustad med fyra röntgenteleskop som skulle observera den nyligen exploderade supernovan i Stora Magellanska Molnet, eftersom röntgenstrålarna inte kunde observeras från jorden på grund av att de filtrerades bort av atmosfären. Mellan år 1987 och 1988 sattes också ett nytt tidsrekord av Vladimir Titov och Musa Manarov på 366 dagar.

Den 25 juni 1988 kolliderade en obemannad fraktfarkost med Mirs Spektr-modul, med följd av att el och lufttryck förlorades. Skadorna kunde emellertid repareras av besättningen. Den 17 juli samma år togs en strömkabel av misstag ut, vilket resulterade i att Mir förlorade altitud. Detta ledde till att solpanelerna blev vända från solen, varför elförsörjningen försvann. Problemen med Mir blev till slut så omfattande att USSR beslutade att lägga ned projektet. Den sista besättningen dockade från Mir den 28 augusti 1999. Med i besättningen fanns Sergei Aveyev, som satte ett nytt tidsrekord för vistelse i rymden på 742 dagar. Den 23 mars 2001 togs Mir ur omloppsbana och föll ned i Stilla Havet.

Mir var från början tänkt att enbart fungera som rymdstation i tre till fem år; istället förblev stationen i bruk i 13 år och gav värdefulla erfarenheter till framtida och längre vistelser i rymden.

US Skylab


Den 25 maj 1973 skickade USA upp deras första rymdstation, laboratoriestationen Skylab. Vid uppskjutningen lossnade en sköld mot solstrålning och mikrometeoroider. När den flög av skadades även stationens vänstra solpanel. Besättningen, bestående av veteranastronomen Conrad, kommendör Joseph P. Kerwin och kommendör Paul J. Weitz från US Navy, kunde dock reparera skadorna under EVA:s. De implementerade en ny sköld och tog bort den skadade solpanelen.

Efter den första besättningen, som stannade i 28 dagar, kom en andra som stannade i 59 dagar och en tredje, och sista, som stannade i 82 dagar. Skylab var 357 kubikmeter stor och användes som laboratorium för vetenskapliga experiment. Bland annat utfördes solobservationer och medicinska studier på besättningen under längre perioder i rymden. Skylab tog sammanlagt 175 000 bilder på solen och 46 000 bilder på jordytan, och betraktas som en framgångsrik erfarenhet. Den sista besättningen lämnade Skylab år 1974, efter knappt två års bruk. Den 11 juli 1979 kraschade Skylab ned över Australien och Indiska Oceanen.


International Space Station


1988 deklarerade USA:s dåvarande president, Ronald Reagan, att USA skulle påbörja arbetet med att bygga en helt ny rymdstation vid namnet Freedom, i samarbete med ESA, Kanada och Japan. Freedom skulle bli den dittills största rymdstationen. Dess delar skulle skjutas upp var för sig och sedan sättas ihop i omloppsbana.

Olika grundprototyper utvecklades av tre olika NASA-center i USA, och prototypen med namnet ”Alpha” valdes. Efter att även Ryssland blivit en samarbetspartner och lovat ställe upp med vissa komponenter byttes namnet på stationen till International Space Station. Även ESA och Japan skulle ställa upp med komponenter, Columbus och Japanese Experiment Module. Hopsättningen påbörjades i december 1998 då den ryska modulen Zarya och den amerikanska dockningsnoden US Unity kopplades ihop under en EVA under rymdfärjeuppdraget STS-88. ISS beräknas bli helt klar under år 2004, efter sammanlagt 44 separata uppskjutningar.


Vad är vikten av rymdutforskningen?


Rymdutforskningen har länge pågått, och många forskare arbetar intensivt med att låta den pågå. Vad är då vikten av rymdutforskningen; varför är rymdutforskningen så viktig?

Att utforska rymden är ekvivalent med att utforska den värld i vilken vi lever. Många anser att världen vi lever i är jorden, men jorden är enbart en liten del av allt som finns i den egentliga världen: universum. Rymdutforskningen resulterar i en utforskning av universum. Det som forskningen, generellt sett är ute efter är inte att kartlägga varje himlakropp i universum, detta är knappast möjligt. Snarare är den ute efter att förstå vad universum generellt sett består av, likväl som hur universum skapats och hur det kommer att utvecklas i framtiden. Huruvida det utvecklats liv på andra planeter i universum är också en viktig, ännu obesvarad fråga.

Att utforska världen resulterar i många positiva effekter. Den första är att det ger en viss känsla av säkerhet och kontroll att känna till sin omvärld, men rymdutforskningen ger även andra positiva resultat: man får kunskaper som kan användas i praktiska applikationer. Fjärrkommunikation via vanliga telefoner, mobiltelefoner, Internet och andra tekniker fungerar enkelt med kommunikationssatelliter. Väder- och miljösatelliter används för att förutspå väder och kontrollera jorden, dess miljö och tillgångar medan navigationssatelliter och GPS underlättar navigationen på jorden.

Rymdutforskningen kan också ge kunskaper som kan resultera i insikter. Rymdutforskningen, likväl som annan naturvetenskap, resulterar i längden i en naturvetenskaplig världsbild för individen och samhället. En sådan världsbild gör att man ser saker som dem egentligen är, utan några fördefinierade värderingar. Ett av det moderna samhällets större problem, som exempel, är människans misshantering av högre stående däggdjur, som är ett resultat av människans fördefinierade åsikt att lidande hos sådana djur är mindre allvarligt än lidande hos människor. Detta är fel – det är lika allvarligt då en människa och ett sådant djur kan lida lika mycket. Om man vidare ponerar att man i framtiden finner liv på en annan planet, skulle samhället förmodligen inse hur lika dessa djur är människor, likväl som den naturvetenskapliga världsbilden fått samhället att logiskt utvärdera frågor som de egentligen är.

En ytterligare positiv aspekt är att rymdsäkerheten utvecklas. Kometer och asteroider utgör ett potentiellt säkerhetshot mot jorden, men med rymdutvecklingens hjälp kan vi skydda oss mot den här typen av faror.

Sammanfattning


Många forskare arbetar med rymdutforskningen och finner det ytterst intressant. Att säga att de arbetar endast av nöje vore emellertid att underdriva vikten av vetenskap. Rymdutforskningen öppnar människans horisonter i universum, resulterar i teknik som underlättar vardagslivet och kan i längden resultera i mer genomtänkta värderingar som gör att samhället blir bättre – för alla och i längden. Dessutom reducerar utvecklingen risken för komet- och asteroidnedslag.

Och en sista aspekt: Rymdutvecklingen kan i framtiden resultera i att människan fritt kan förflytta sig i rymden med rymdskepp och ytterligare utvidga sin egen omvärld. Framtiden finns i rymden – både på och utanför jorden.


Källförteckning


  • Microsoft Corporation, © 2000, Microsoft Encarta Encyclopedia Standard 2001: ”Space Exploration”, ”Mercury”, ”Venus”, ”Mars”, ”Jupiter”, ”Saturn”, ”Uranus”, ”Neptune”, ”Pluto”, ”Hubble Space Telescope”, ”Armstrong, Neil Alden”, ”Giotto (probe)”, ”Salyut 1”, ”Salyut 6”, ”Salyut 7”, ”Mir”; One Microsoft Way, Redmond 2000

  • Microsoft Corporation, © 2001, Microsoft Encarta Yearbook Updates: ”Spacecraft Sends Images to Earth While Landing on Asteroid”, ”Russians Bring Mir Space Station Back to Earth Safely”

  • Smithsonian National Air and Space Museum, © 2002, ”The Apollo Program”, http://www.nasm.si.edu/apollo/apollo.htm, 2002-03-22

  • NASA National Space Science Data Center (NSSDS), © 2003 NASA, National Space Science Data Center (NSSDS): ”Voyager Project Information”, ”Voyager 1/2 Closest Approach Distances/Times”, ”Voyager 1”, ”Voyager 2”, ”New Horizons Pluto Kuiper Belt Flyby”; http://nssdc.gsfc.nasa.gov/, Ansvariga utgivare: Joseph H. King, Donald M. Sawyer m.fl.

  • Lunar and Planetary Institute, © 1997, ”Europa”, http://www.lpi.usra.edu/pub/research/outerp/euro.html

  • Nine Planets, © 2001 Bill Arnett, ”Europa”, http://seds.lpl.arizona.edu/nineplanets/nineplanets/europa.html, 2001-02-26

  • Solar Views, © 1997-2001 Calvin J. Hamilton, ”Europa”, http://www.solarviews.com/eng/europa.htm, 2003-03-29

  • Space.com, © 2002 Maia Weinstock, ”Galileo Shows Signs of Ocean On Europa” (2000-08-24), http://www.space.com/scienceastronomy/solarsystem/europa_ocean_000824.html

  • NASA Jet Propulsion Laboratory (JPL), © NASA, ”Europa Orbiter”, http://www.jpl.nasa.gov/europaorbiter/, 2002-03-20



Andreas Rejbrand 9c1

2003-04-14





Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©kagiz.org 2016
rəhbərliyinə müraciət